Blogg Fyhr Alle

SVT's vd Eva Hamilton vill att SVT ska fortsätta att vara starkt och vill satsa mer på nyheter och kvalitetsprogram.

Lars Leijonborg vill att de statliga slantarna ska delas ut i fonder så att alla tv-aktörer kan få göra kvalitetsprogram.

Och TV4:s Jan Scherman vill också ha fonder, men de ska vara privata för att inte riskera att staten lägger sig i och kontrollerar vad som är kvalitet.

Det är alla tänkvärda alternativ, men som Martin Jönsson på SvD påpekar: "Sedan när blev kvalitet en accesoar?"

Varför behövs det avsättas speciella pengar för att en tv-kanal ska kunna göra kvalitetsprogram?

Min teori är att ingen egentligen vet vad som avses med kvalitetsprogram. Det låter helt enkelt bara fint att säga att "vår kanal, vi sysslar med kvalitets-tv minsann!". Men vad består då resten av programutbudet av? Skräp?

Jag tror att kvalitetsprogram egentligen kan översättas till "folkbildningsprogram" eller "public service-program". Sådant som kanske inte vid första anblicken är speciellt roligt att titta på men som det finns någon form av nyttighet i.

Public Service är ungefär som grönsaker, de är inte alltid så roliga att trycka i sig men du vet att det är nyttigt för dig.

SVT har i dag en position som de enda förmedlarna av kvalitets-tv, de andra kanalerna kan helt enkelt inte producera lika kvalitetsmättad tv som kollossen SVT. Enbart för att de andra kanalerna är kommersiella. Detta är självklart en bild som SVT gärna upprätthåller.

Givetvis kan de andra kanalerna producera precis lika bra grönsaker (public service-program) som SVT. De kanske till och med kan göra det bättre och få grönsakerna att smaka bättre så att fler tar till sig dem. Och ju fler som äter grönsaker, desto bättre. Eller hur?

Men givetvis borde det vara ett självklart mål att göra de flesta program så "nyttiga" som möjligt. Men med handen på hjärtat så vill jag ändå ha möjlighet att titta på lite tv som är jämförbart med pizza eller chips. Inte nyttigt, men jäkligt trevligt för tillfället.

Och det är ju också en sorts kvalitet.

Det har skapat viss debatt sedan skolborgarrådet Lotta Edholm (fp) tillsammans med Cecilia Brinck (m) och Nina Ekelund (kd) gått ut på DN debatt och förordat införande av ordningsbetyg i grundskolan. Jag tycker idén är bra, men den sätter inte bara krav på eleverna utan även på lärarna.

Vad som inte får ske är givetvis att det blir någon form av återgång till den gamla tidens skola där elever är livrädda för att säga sin mening när de uppfattar något som fel, av rädsla att ordningsbetyget kommer att sänkas. Det som är det positiva i det hela är att ett vettigt och sunt uppträdande premieras och de som gör allt för att förstöra arbetsron också får ett lågt betyg i ordning.

”En förutsättning för att skolan ska kunna fokusera på sin huvuduppgift är att det råder lugn och ro i klassrummet. Inte minst elever med svårigheter i skolan är helt beroende av att det inte är stökigt runt omkring dem.” står att läsa på DN-debatt och det är här jag håller med fullständigt. Men när de skriver elever med svårigheter i skolan hoppas jag att de inte bara menar s.k. bråkstakar, utan de som sitter tyst och inte vågar säga någonting till klasskamraterna som håller låda.

Det är viktigt att inte ordningsbetygets kriterier utformas så att de som är tysta och snälla och accepterar allt som läraren säger är de som alltid får gott betyg. Det riskerar bara att skapa små ja-sägande robotar utan egen vilja. Vad som bör premieras är de som bidrar till en bra arbetssituation i skolan, antingen genom vettigt argumenterande med läraren eller genom att hjälpa sina klasskamrater. Det är alltså aktiva elever som ska få bra ordningsbetyg.

Här är det också viktigt att läraren tar sitt ansvar och verkligen försöker se om elevers ”stökighet” är missriktad kreativitet eller bara allmän jävelskap. Läraren får inte enbart hylla de som sitter tysta bara för att de gör lärarens jobb enklare. Vissa lärare är helt enkelt inte speciellt bra pedagoger och de borde kanske också bli mer utvärderade. Men inte genom att eleverna skriker skällsord utan genom att bjuda in till diskussion och feedback.

Sen så är det för mig en självklarhet att upprepad och systematisk skolkning bör ge någon form av avtryck i betyget, men givetvis får inte orsaken glömmas bort. Att hitta roten till det onda är oftast det som är bäst för att lösa problemet, men självklart är det också mer kostnadskrävande.

Svenska Filminstitutet däremot gör det lite svårare när de lanserar sitt ”Biopublikens pris” på Guldbaggegalan. På kampanjsidan går det att se vilka som är nominerade men för att rösta måste man ringa ett vanligt klassiskt telefonsamtal. Det avskräcker nog många slentrianröster, men jag utesluter inte att Göta Kanal 2 trots allt tar hem priset.

Detta inlägg finns även på Informatören

Hej och välkommen till min nya blogg!

Mitt namn är Tomas Fyhr (därav det oerhört vitsiga bloggnamnet). Jag har tidigare bloggat på kommunikationsbyrån Attach Informations blogg Informatören där jag under hösten 2006 var praktikant. Nu ska jag med denna blogg som start stå på mina egna ben i kommunikationsvärlden, första projektet är att skaffa mig ett jobb.

På denna blogg kommer jag att mestadels skriva om medier och olika aktuella händelser, men det kommer troligtvis smyga sig in något mer lättsamt också.

Så återigen, välkommen till min blogg! Hoppas du kommer tillbaka och tittar till den.