Bloggspöke
Att försöka förklara varför bloggen legat nere så länge känns mest fånigt, men jag skyller på dålig inspiration. Jag har mest suttit och väntat på att mitt liv ska ta fart. Vilket jag får säga att det har nu.
Imorgon flyttar jag till vår vackra huvudstad Stockholm och påbörjar min anställning på Hero Kommunikation. Oerhört spännande får jag säga, någon nervositet har ännu inte smygit sig på och jag vet inte om det är positivt. Men jag har varit utan arbetsmässig stimulans alltför länge så det är med ren och oförfalskad glödje som jag inträder i kommunikationsbranschen.
Förhoppningsvis kommer jag i framtiden vara så fylld av inspiration och goda idéer att jag måste skriva ner det på bloggen, eller så jobbar jag ihjäl mig och får ingen tid för bloggen alls. Vi får se.
Häng med nu när Blogg Fyhr Alle goes Stockholm!
Två bloggare under samma tak
Jag skrev tidigare om att Malmö Högskola skulle börja använda studentbloggar för att marknadsföra sig själv gentemot potentiella studenter. En av bloggarna är min flickvän Kina och nu har hon kickat igång, om ni är intresserade av att veta hur det är att vara student på MAH eller hur det är att bo med mig kan ni kika in här.
Spela för jobb
Min gamla klasskamrat Johan skriver på sin blogg om en engelsk fotbollsmanager som använder datorspelet Championship Manager för att scouta spelare. En mycket underhållande historia, även om den slutar tragiskt då managern blir sparkad (dock inte p.g.a. sitt spelande).
TV- och datorspel verkar bli mer och mer accepterat som en naturlig del av allt fler människors liv. Vi kanske snart är framme vid att spelande inte ses som ett barnsligt nöje utan en legitim fritidssyssla för alla åldrar. Och kanske som något positivt även i yrkeslivet.
Aftonbladet skriver om hur kirurger blir bättre på titthålsoperationer genom att spela våldssamma spel. De kirurger som spelar tv-spel mer än tre gånger i veckan gör uppenbarligen mindre fel än de som inte spelar, oavsett grad av erfarenhet. Jag undrar vilka andra branscher som finner positiva effekter av tv-spelande?
Och framförallt: vilket spel är bäst för kommunikatörer att spela?
Posten är död, länge leve posten!
DN skriver om att Posten i framtiden kan bli tvungna att dela ut post ända fram till klockan fyra på eftermiddagen istället för före klockan ett som nu är fallet. Ännu längre fram i tiden så kan det bli så att posten bara delas ut ett par gånger i veckan. Givetvis haglar det ramaskrin.
Jag har sommarjobbat på Posten i en väldans massa år och något jag fått uppleva är att det alltid är helt legitimt att skälla på posten, och även brevbärare. Folk anser att Posten har ett gigantiskt ansvar gentemot samhället och när detta ansvar inte upprätthålls så ska det skällas. Brevbärare som sliter var dag för att få ut alla försändelser får ofta höra hur otroligt dåliga deras arbetsgivare är och att det jävlarimig var bättre förr.
Det må så vara, förr var Posten en samhällsinstitution som inte behövde gå med vinst. Men sedan Posten blev privatiserat finns det givetvis ett krav på att verksamheten måste gå med vinst. Problemet är att Posten fortfarande har en massa krav från statens sida på vad de måste leverera, oberoende av vad det kostar. Resultatet blir att Posten går med brakförlust.
"Den ökade användningen av e-post och andra elektroniska tjänster gör att det skickas allt färre brev. Sedan 2001 har antalet övernattbefordrade brev fallit med i genomsnitt fyra procent per år. "
Det är här problemet finns; Posten används alltmer sällan och därför kan inte Posten leva upp till den service de erbjöd tidigare. Men allmänheten tycker fortfarande att posten ska delas ut till det skamlöst låga priset av 5:50 kr per brev. Tänk på vilken service det egentligen är; du postar ett brev på kvällen i Kiruna och morgonen efteråt når det mottagaren i Malmö.
Nåja, nu är det ju inte så häftigt längre med tanke på att du kan skicka ett e-mail över Atlanten på någon sekund. Posten som förmedlare av små meddelanden har således spelat ut sin roll för länge sedan.
Det rimliga vore att Posten satsar på de saker som de fortfarande kan gå med vinst på, som paket och reklam. Men detta får de inte göra då de har dessa krav från staten (och allmänheten) på sig.
Folk verkar tro att det är en mänsklig rättighet att få sin post före klockan ett dagen efter att det skickats. Dessutom ska det sitta fast anställda kassörskor på det folktomma Svensk Kassaservice hela dagarna för att serva de få kunder som fortfarande använder deras tjänster. Hade Svensk Kassaservice varit ett vanligt företag hade det gått i konkurs flera gånger om, utkonkurrerade av banktjänster via internet.
Om nu Posten är en så oerhört viktig samhällelig institution så se till att använda den då! Avinstallera messenger och Outlook och skicka alla dina meddelanden med post, säg upp din internetbanktjänst och gå till Svensk Kassaservice och betala alla dina räkningar. Först då kan du klaga på att Posten inte är som förrut.
Men faktum kvarstår, om inte Posten används i samma utsträckning längre så kan de inte erbjuda samma tjänster som tidigare. Posten måste förändras när kommunikationsvägarna förändras, svårare än så är det inte.
Old stuff
Bara för sakens skull lägger jag upp länkar till samtliga inlägg jag skrev som praktikant på Attach Information, om nu någon är intresserad och inte orkar leta upp dem själva.
Håll till godo:
Praktikantens sista ord
Julbesök i verkligheten
Rymdhysterin har blivit löjlig
High Fidelity i mp3-världen
En tradition utan tradition
Varför tittar folk på SVT?
Gratistidningar behövs också
Valet är ett skämt
Världen förändrades, jag låg i skogen
Är alla bättre än jag?
Femton nördar på dödmans serverrack, Yo ho ho och en flaska med Jolt!
Sverige verkar vara film- och skivindustrins största skräck just nu. Det är här piratverksamheten flödar fritt. Vi har flest Direct Connect-hubbar, vi har grundarna av Pirate Bay och vi har till och med ett eget parti som försvarar piraterna.
Informatören gör kanske rätt i att jämföra Sverige med piratnästet Tortuga. För där det finns en fristad för pirater kommer givetvis även de som försöker sätta åt dem.
Piratbekämpare från USA flögs in för att undervisa vår svenska ordningsmakt i hur pirater sätts åt. Det var en agent från FBI och representanter från filmlobbygruppen Motion Picture Association som höll ett nu uppmärksammat seminarium den 24:e januari på polishögskolan. Givetvis är det uppseendeväckande att en amerikansk lobbygrupp får utrymme i svensk polisutbildning, men polishögskolan ser ingen konflikt i detta.
Hur som helst verkar det som att omvärlden (mest USA) darrar av skräck inför de blodtörstiga piraterna från norr och försöker göra allt för att stoppa dem innan de tar över världen. Det känns onekligen som hämtat ur en sjörövarsaga: Piratjägare (MPA och FBI) seglar (flyger) till Karibien (Sverige) för att sätta stopp för kapandet (illegala spridandet) av Kronans (film- och skivindustrins) fartyg (film och musik).
Det går (som Informatören påpekar) att se på saken väldigt romantiskt; att Sverige är den sista utposten för yttrandefrihet och fri informationsdelning. Detta romantiska synsätt har dock inte film- och skivindustrin och de tänker inte lägga sig ner och dö i första taget. Frågan är vilka som vinner? Eller om det överhuvudtaget går att vinna?
Och vilken sida är du på?
DN: FBI lärde svensk polis jaga fildelare
Computer Sweden: Sverige är ett ökänt piratnäste
Vanity Fair: Pirates of the Multiplex
Bloggar som marknadsföring
Att bloggar kan vara mer än en personlig dagbok vet vi redan. Många stora företag upprättar egna företagsbloggar där vd:ar kan kommunicera med sin omgivning på ett personligt och öppet sätt. Förvisso kan det vara så att det är en slipad pr-avdelning som står för skriften, men faktum kvarstår att bloggen är en utmärkt kanal för pr och marknadsföring.
Det senaste exemplet från min närmiljö är att Malmö Högskola ska använda sig av bloggar för att locka till sig nya studenter. En självklar och smidig åtgärd från högskolans informationsavdelning. En högskola kan rabbla hur mycket som helst om hur förträffliga deras utbildningar är eller hur trevlig deras stad är, det som sökande ändå påverkas av är hur tidigare studenter upplever studiesituationen. Oftast är det en släkting eller kamrat som kommenterar en skola eller en stad, och vi påverkas alltid mer av personer i vår närhet än av reklam (hur bra den än är). Visst finns det "studentkommentarer" i högskolornas kataloger även idag, men de är alltför korta och för tillrättalagda för att verkligen göra någon skillnad.
Bättre då att använda en blogg där nuvarande studenter släpps fria att skriva om vad de vill och exakt hur de upplever sina studier. Resultatet blir ett mer levande och personligt vittnesmål som troligtvis påverkar blivande studenter mer än torra upprabblingar av kurser.
Det finns givetvis en risk i att det dyker upp negativa kommentarer kring utbildningar, men jag tror inte att någon blivande student har en bild av att högskolevärlden är problemfri. Kanske det kommer fram några kontruktiva förslag via bloggarna också? En annan fördel är att kommentarfunktionen kan användas
för att ställa frågor eller diskutera skolan.
Ett hedervärt projekt som säkert redan används av andra lärosäten och kommer
att sprida sig som en löpeld. Även för vanliga arbetsplatser är en blogg
utmärkt för att marknadsföra sig själv som en bra arbetsgivare.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------
P.S. Självklart har jag lobbat hårt för att min flickvän, som är tandläkarstuderande på MAH, ska ta sig an blogguppdraget. Hon har iallafall skickat en intresseanmälan nu, jag återkommer om hon börjar blogga. D.S.
Gamla hits regerar
Detta är ett tydligt exempel på "the long tail" som varit näthandelns modeord ett tag. I korthet går det ut på att erbjuda allt material (musik, filmer, böcker osv) till försäljning då det alltid finns någon som är intresserad oavsett hur smalt det verkar. Genom att inte bara satsa på stora hits går det alltså att tjäna stora pengar.
"The long tail" teorin kan innebära att skivbolagen säljer två exemplar av någon obskyr låt, men det är tydligt att en låts livslängd kan förlängas extra mycket genom digital försäljning.
Snart kommer också the Beatles samtliga skivor att bli tillgängliga för laglig nedladdning och det blir alltså möjligt att topplistan åter får besök av John, Paul, George och Ringo.
Intressant.
Bloggursäkt
Jag måste be om ursäkt för att bloggen inte upppdaterats på länge och att den dessutom uppvisat en hel del tekniska problem. Men nu ska det bli ändring.
Jag har varit hemma i bygden kring Valbo i över en vecka för att kunna bocka av en till ruta i vuxenpoängslistan. Efter mycket om och men har jag äntligen landat mitt körkort. Efter en halvtimmes körning i Gävle stad är jag nu fri att framföra en bil lite hur jag vill.
Det är märkligt att det blott krävs en ynka felfri körning (godtyckligt upplagd av en butter kontrollant) för att bli frisläppt i trafiken. Det minsta misstag från en bra förare och denne blir kuggad, men en mindre bra förare som får en lätt uppkörning tilldelas ett b-körkort. Ja, jag är bitter över att ha kuggats ett par gånger. Men mitt motto har alltid varit: "Det finns så många idioter som har körkort, nog fan ska jag klara det också". Och till slut så ordnade det sig.
Nu gäller det bara att skaffa sig ett jobb så blir jag en riktig människa igen.
Jag lovar att vara mer frekvent på bloggen framöver också.
På återseende!
Public Service är som grönsaker
Den vilda public service debatten på DN debatt fortsätter i en evighet verkar det som. Frågan handlar om vem som ska betala och vem det är som ska betalas.
SVT's vd Eva Hamilton vill att SVT ska fortsätta att vara starkt och vill satsa mer på nyheter och kvalitetsprogram.
Lars Leijonborg vill att de statliga slantarna ska delas ut i fonder så att alla tv-aktörer kan få göra kvalitetsprogram.
Och TV4:s Jan Scherman vill också ha fonder, men de ska vara privata för att inte riskera att staten lägger sig i och kontrollerar vad som är kvalitet.
Det är alla tänkvärda alternativ, men som Martin Jönsson på SvD påpekar: "Sedan när blev kvalitet en accesoar?"
Varför behövs det avsättas speciella pengar för att en tv-kanal ska kunna göra kvalitetsprogram?
Min teori är att ingen egentligen vet vad som avses med kvalitetsprogram. Det låter helt enkelt bara fint att säga att "vår kanal, vi sysslar med kvalitets-tv minsann!". Men vad består då resten av programutbudet av? Skräp?
Jag tror att kvalitetsprogram egentligen kan översättas till "folkbildningsprogram" eller "public service-program". Sådant som kanske inte vid första anblicken är speciellt roligt att titta på men som det finns någon form av nyttighet i.
Public Service är ungefär som grönsaker, de är inte alltid så roliga att trycka i sig men du vet att det är nyttigt för dig.
SVT har i dag en position som de enda förmedlarna av kvalitets-tv, de andra kanalerna kan helt enkelt inte producera lika kvalitetsmättad tv som kollossen SVT. Enbart för att de andra kanalerna är kommersiella. Detta är självklart en bild som SVT gärna upprätthåller.
Givetvis kan de andra kanalerna producera precis lika bra grönsaker (public service-program) som SVT. De kanske till och med kan göra det bättre och få grönsakerna att smaka bättre så att fler tar till sig dem. Och ju fler som äter grönsaker, desto bättre. Eller hur?
Men givetvis borde det vara ett självklart mål att göra de flesta program så "nyttiga" som möjligt. Men med handen på hjärtat så vill jag ändå ha möjlighet att titta på lite tv som är jämförbart med pizza eller chips. Inte nyttigt, men jäkligt trevligt för tillfället.
Och det är ju också en sorts kvalitet.
Nu har jag upptäckt youtube också
Men jag tycker det är så kul. Introt till Polisliv, som jag skrev om i förra inlägget, finns nu på Youtube. Enjoy!
http://www.youtube.com/watch?v=K83ggCkADdI
(blogg.se låter mig inte lägga in klippet här, märkligt nog)
Fildelning är fantastiskt
Låt oss först gå tillbaka till året 2001, då jag fortfarande bodde i Valbo och gick på Borgarskolan i Gävle. Som examensarbete bestämde sig två av mina klasskamrater för att göra en film. En polisfilm närmare
Hela den gamla kamratskaran från Valbo samlades kring denna filminspelning och jag tilldelades faktiskt side-kick rollen som den hunsade Lego Larsen. Under några veckor spelades filmen in Gävles svinkyla varpå det mödosamma klippningsarbetet påbörjades i Borgarskolans medielokaler.
När våren anlänt var filmen färdig och upphovsmakarna Erik Ryding och Viktor Hedfors fick MVG på sitt projekt och filmen vann två priser på Gävle-Sandvikens ungdomsfilmfestival (Publikens Pris och Bästa Manus).
Nu sex år senare började mina vänner (som nu spridits över hela landet) att efterfråga denna film, det skulle ju vara roligt att få se den igen. Så jag rippade den gamla slitna VHS-kopian till xvid-format och lade upp den som en torrent på The Pirate Bay. Tanken var givetvis att endast mina vänner skulle intressera sig för en sådan torrent.
Men så fort jag hade lagt upp filmen började två personer ladda ner, och fler följde efter. Först idag har mina vänner börjat ladda ner den men redan har 18 personer tagit hem vårt gymnasieprojekt. Inte så många kanske, men jag ler åt tanken att dessa tagit hem en film de är nyfikna på och får se våra taffliga försök till skådespeleri och klippkonst. Men någon kanske uppskattar filmen på något sätt ändå, trots halvdåligt ljud, osäkra skådespelare och oskarp bild. Det kanske inte är troligt, men möjligheten finns.
Detta är vad fildelning är till för!
Är du intresserad av att tanka ner filmen? Följ den här länken
Praktikantens sista ord
Jag är en stor förespråkare för arbetslivserfarenhet kopplat till studierna, både före, under och efter. Enligt mig borde det vara förbjudet för nyutexaminerade gymnasieelever att börja studera på högskola eller universitet direkt. Det är enbart nyttigt att ägna ett par år åt ett vanligt hederligt kneg innan högskolestudierna påbörjas. Världsbilden vidgas och man skaffar sig erfarenheter om arbetslivet som är omöjliga att ta till sig i skolbänken. Det behöver absolut inte vara någon form av ”fint” arbete, vilket jobb som helst ger en bättre kontakt med verkligheten.
När så högskolestudierna är avslutade tycker jag det är utmärkt att få en övergående fas av praktik innan det riktiga jobbsökandet påbörjas. Jag är väldigt glad att MKV-utbildningen i Halmstad har insett detta, och att Attach Information antog mig som praktikant.
Högskoleutbildningar borde vara mer inriktade på att lära studenterna nödvändig kunskap för framtida jobb. I princip alla studerar för att skaffa sig ett jobb, men mycket av undervisningen är snarare anpassad för att lära sig arbeta akademiskt. Och hur många är det som väljer en fortsatt karriär som akademiker?
Visst måste den akademiska ramen finnas kvar som grundkunskap, men för många studenter kategoriseras den efter avslutad tenta som onödig kunskap och lagras någonstans långt bak i hjärnans vindlande bibliotek.
Låt studenter lära sig genom att träna på det arbete han eller hon studerar för innan de släpps ut i arbetslivet. Det ger en bättre bild av vad arbetet egentligen innebär och studenten blir mycket bättre förberedd inför språnget ut i verkligheten.
Jag står nu inför det språnget, och de erfarenheter jag fått här på Attach Information kommer troligtvis att väga mycket tyngre än att jag satt mig in i Jürgen Habermas, Roland Barthes och Pierre Bourdieus filosofier.
Tack till Attach Information för en rolig praktiktid och tack till alla er som tagit sig tid att läsa mina inlägg under min tid på Informatören. I framtiden kommer jag, som nämndes i Jimmys tidigare inlägg, att fortsätta blogga på min egna Blogg Fyhr alle. Ni är hjärtligt välkomna dit.
Tack för mig.
Detta inlägg finns även på Informatören
Omröstningar i webb 2.0
Ny teknik kan ofta vända självklara saker på sin ända. Saker och ting fungerar helt enkelt inte som det alltid har gjort. Vanliga webbomröstningar störs nu av webb 2.0 kampanjer som försöker rösta fram ”fel” alternativ.
En så enkel sak som att rösta fram de bästa hockeyspelarna i NHL med hjälp av fansen har blivit komplicerad. Ni har säkert läst någon artikel om kampanjen för att rösta in den medelmåttiga hockeyspelaren Rory Fitzpatrick i NHLs årliga All-Star match. Strategin har varit att lägga ut kampanjfilmer för denne Fitzpatrick på Youtube som på ett skojfriskt sätt smutskastat de andra kandidaterna. Resultatet blev att Fitzpatrick var ytterst nära att komma med i All-Star matchen, men i sista stund kunde hockeyetablissemanget andas ut.
Men Rory fick uppemot en halv miljon röster, vilket visar på kraften i den nya webben. Någon ser denna kampanjfilm och lägger ut den på sin blogg eller mailar länken till några vänner. Plötsligt vet fler om den och gör samma sak och när det väl börjat snurra är det svårt att stoppa. Steget från att ha sett filmen, skrattat och sedan röstat på Fitzpatrick är också mycket kortare nu än förr. Det är lätt gjort att slänga iväg en webbröst utan större tanke på det.
När stora evenemang baseras på en webbomröstning kan det gå hur som helst, många tycker att det är roligt när ”fel” kandidat vinner och lägger ner mycket tid på att få det så. Med webb 2.0 går det nu fort att skapa roliga kampanjer och det går även fort för dem att få genomslagskraft.
Svenska Filminstitutet däremot gör det lite svårare när de lanserar sitt ”Biopublikens pris” på Guldbaggegalan. På kampanjsidan går det att se vilka som är nominerade men för att rösta måste man ringa ett vanligt klassiskt telefonsamtal. Det avskräcker nog många slentrianröster, men jag utesluter inte att Göta Kanal 2 trots allt tar hem priset.
Detta inlägg finns även på Informatören
Första inlägget
Hej och välkommen till min nya blogg!
Mitt namn är Tomas Fyhr (därav det oerhört vitsiga bloggnamnet). Jag har tidigare bloggat på kommunikationsbyrån Attach Informations blogg Informatören där jag under hösten 2006 var praktikant. Nu ska jag med denna blogg som start stå på mina egna ben i kommunikationsvärlden, första projektet är att skaffa mig ett jobb.
På denna blogg kommer jag att mestadels skriva om medier och olika aktuella händelser, men det kommer troligtvis smyga sig in något mer lättsamt också.
Så återigen, välkommen till min blogg! Hoppas du kommer tillbaka och tittar till den.